Husfolks boskapslängder

De som ägde jord hade att betala skatt till staten/kronan. Det var en skatt efter bärkraft. Den bestämdes av hur mycket odlad mark man kunde hävda och av hur mycket boskap gården kunde föda. Men även de som inte ägde jord kunde ha boskap.

Det gällde födorådsfolk, de som sålt eller överlåtit sina gårdar men i kontrakt förbehållit sig föda till någon ko eller några får och getter. Torparna lydde i de allra flesta fall under något hemman och betalade ingen jordskatt till kronan. Anställda hos bonden kunde också ha något eget djur. Kronan ville ha inkomster och de som inte hade jord men som ägde boskap fick därför betala skatt.

Uppgifterna om dessa skattskyldiga och deras boskap samlades i vad som kallades Husfolks boskapslängder. För Jämtland finns längderna från 1717 till 1788 kvar på landsarkivet i Östersund. Det finns mycket att hämta i dessa längder. Den som är intresserad av en enskild person kan gå in och se om denne hade någon boskap.

Jag har här samlat data i en enkel tabell med fem kategorier; hästar, kor, får, getter och grisar, jag har inte hållit isär gamla och unga djur och inte delat upp efter kön. Tabellen visar fördelningen mellan olika djurslag. Getter är den största gruppen, geten har också kallats för fattigmans ko. Det är få hästar, en häst var en stor investering som krävde kapital. Det kan noteras att det är ovanligt med grisar, när de börjar dyka upp i statistiken är det främst i Brunflo.

De absoluta talen får man ta med en nypa salt, det var nog så att man gärna ville minimera skatten och uppgav färre kreatur än vad man faktiskt hade. 1755 gjordes en noggrannare kartläggning av innehavet (”räkning för de personer som varit förbigågne”) och man fick en stor ökning av skattepliktiga kreatur. Som exempel på skattens storlek kan vi ta skattesatserna för ett år 1724:

Sto och ko 4 öre, oxe 8 öre, kviga 2 öre, gamla svin 1 öre, gamla får 3/4 öre, unga får ½ öre, gamla getter 1 öre, unga getter ½ öre, gamla bockar 1 ½ öre, risbitar ½ öre.

Se tabell nedan